Anna möter människor i kris

Redan som 18-åring fick Anna möjlighet att följa med i en ambulans genom en bekant och där följa arbetet på nära håll. Nyfikenheten väcktes direkt – och sedan dess har ambulanssjukvården varit en självklar del av hennes yrkesliv.

Många skulle tro att hon så här 27 år senare skulle hunnit bli uttråkad, men med tanke på alla olika hattar hon iklätt sig genom åren så är risken för tristess ganska liten.

I dag har Anna en delad roll, dels inom sjukvårdsledning, dels i psykiatriambulans, PAM. Utöver det jobbar hon också extra i både akutambulans och jourläkarbil, är beklänadsansvarig och hälsoinspiratör på sin hemstation, och har även i perioder varit trafikinstruktör.

– Det är som ett kinderägg av roller! Jag älskar variationen, att få lära nytt och att ingen dag är den andra lik, säger hon.

Från samordning till patientmöte

Den stora variationen i arbetet märks kanske allra tydligast i Annas två huvuduppdrag – sjukvårdsledning och PAM. Två uppdrag som skiljer sig åt på många sätt, men som båda kräver samarbete, trygghet och förmågan att fatta beslut i pressade situationer.

I rollen inom sjukvårdsledning arbetar Anna med att skapa struktur och samordning vid större händelser tillsammans med bland annat polis och räddningstjänst. Till skillnad från arbetet i ambulansen har hon ingen direkt patientkontakt, utan fokus ligger på ledning, kommunikation och att stötta verksamheten.

I PAM ser arbetet helt annorlunda ut. Där handlar allt om att möta patienter – ofta under väldigt svåra omständigheter.

– Många av våra uppdrag handlar om människor i akut psykisk kris, till exempel suicidtankar, psykoser eller unga personer som mår väldigt dåligt. Då gäller det att kunna skapa lugn och trygghet och försöka hitta lösningar utifrån just den personens situation, säger Anna.

Tätt samarbete skapar trygghet

Till skillnad från en vanlig akutambulans, där man arbetar två och två, arbetar teamet i PAM alltid tillsammans i en trio bestående av en ambulanssjukvårdare och två psykiatrisjuksköterskor. Som ambulanssjukvårdare ansvarar Anna bland annat för att framföra fordonet, kontrollera all utrustning och samverka via radion. Detta medan psykiatrisjuksköterskorna fokuserar på patienten och anhöriga.

Det täta samarbetet är en viktig del av arbetet och något Anna uppskattar.

– För mig handlar det mycket om att ta ett kliv tillbaka och skapa bra förutsättningar för mina kollegor att göra det som de är bäst på, det vill säga att ge vård, säger Anna och fortsätter:

 – Men även om vi har olika roller arbetar vi väldigt nära varandra, tar in situationen från våra olika perspektiv och delar lägesbild. Det handlar mycket om att kunna läsa av både situationen, patienten och varandra. Min kollega kanske uppfattar något som jag inte har sett, till exempel något som skulle kunna utgöra ett hot mot vår säkerhet, och då måste vi snabbt kunna fånga upp det tillsammans.

Nya perspektiv och ödmjukhet

Anna beskriver att åren i ambulansyrket har gjort henne lite mer luttrad. Tragiska händelser kan fortfarande följa med henne efter arbetspassets slut, men hon bär inte med sig dem lika länge längre.

– Med åren bygger man upp erfarenhet och lär sig hantera det svåra bättre. Många uppdrag behöver man också kunna släppa ganska snabbt för att orka vidare, säger hon.

Arbetet i PAM gett Anna nya perspektiv på psykisk ohälsa och på hur skört livet ibland kan vara.

– Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Det spelar ingen roll vilken bakgrund man har eller hur livet ser ut utåt. Man vet aldrig vad en människa bär på, och det har gjort mig mycket mer ödmjuk i mötet med andra människor.

Särskilt berörd blir hon av att träffa barn och unga som lider av psykisk ohälsa.

– Vi möter många barnfamiljer som har det väldigt svårt. När ett barn eller en ung person mår dåligt ser man hur hela familjen påverkas. Man får en enorm respekt för hur tufft det är för alla iblandade.

Fortfarande nyfiken

Många hattar har det som sagt blivit genom åren, och Anna är långt ifrån färdig med att utvecklas. Nyfikenheten som väcktes redan som 18-åring finns fortfarande kvar, och för att fördjupa sina kunskaper ytterligare läser hon just nu en tvåårig specialistutbildning inom psykiatri för undersköterskor.

– Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket det finns kvar att förstå. Det är också det som gör jobbet så intressant.